När jag, Hillevi, började på Spånga för ungefär fem år sedan, var lyckan fullkomlig och total! Den stora skolan renoverades just då och eleverna fick använda sig av St Jacoby i Vällingby under tiden. Men Djurhuset/djurparken gick ju inte att flytta, så vårt arbete pågick som vanligt, liksom de djuranknutna lektionerna och den interna praktiken. Så här skrev jag på min egen hemsida då:
"Denna första vecka vid Spånga Gymnasium har varit fantastisk! I två veckor ska jag vara på terrarieavdelningen och sen fortsätta i fågelavdelningen och sen "Ladan" (den lilla ladugården med kaniner, marsvin, illrar, chinchillor, får, getter, grisar, höns och ankor, påfåglar, pärlhöns, guldfasaner, brudänder och och och!)
Jag har lärt mig grundrutinerna i terrarieavdelningen och hur man instruerar gymnasieettorna. I fredags fick jag själv stå för instruktionen och det gick bra. "Nog märks det att jag sprudlade av glädje!
Då fanns Elliot, glasögonkajmanen som numera bor på Parken Zoo i Eskilstuna, sedan han växt ur sin bassäng. Han låg ofta på sköldpaddornas sandhylla på morgnarna när vi öppnade terrarierummet. Hans efterföljare har flyttat till Hagaparken och vi får se vad som kommer härnäst.
En av de första bilderna jag tog var på de blåtungade skinkarna, i full färd med att sätta i sig av sallad, grönsaker och lite frukt.
"Bilden föreställer våra blåtungade skinkar. Det är en snäll och trevlig ödla med jättestor klarblå tunga som den skräms med. Benen är korta, så korta att den inte lyfter kroppen när den går utan glider som en orm. Att den knappt har en markerad hals förstärker ormintrycket. Skinkarna äter både grönt - gärna med någon söt frukt till - och animaliskt där snäckor är absoluta favoriten. Terrariet ska vara ökenmiljö med en fuktig del där skinken gärna gräver ner sig." Skrev jag då. Just nu har vi bara en skink, men letar efter en partner till den.
Nu väntar vi och hoppas att vår silvriga katt Tisslan ska bli dräktig. Senast vi hade kattungar var för fyra år sedan, då Kalle och hans två syskon helt otippat en morgon låg bredvid sin mamma Eufrat i korgen i köket. Veterinären hade sagt att hon inte var dräktig, bara tjock...
Eufrat finns inte längre och inte heller Tigris, akvariekatten, som hon kallades. Smeknamnet kom sig av att hon gärna låg och solade sig i ett gammalt akvarium, som numera står i Vilthörnan. Hon var Eufrats syster, men rätt så ilsk. Eufrat, däremot var mildheten själv. Den enda "floden" vi har kvar är Nilen, katten som ser ut som om hon svalt en fotboll.
Det var Owe Sandström som namngav Kalle - efter sig själv! Det var ett självklart beslut att behålla Kalle, särskilt som Elvis, den förra hankatten också gått ur tiden. Kalles två svarta syskon hittade goda hem de också. Alla som träffat Kalle vet vilket charmtroll han är och snällare katt finns nog inte.
Kattungarna fick ett eget bås, mysigt inredd med många sovplatser och trasmatta på golvet. Kalle var allra bäst på att roa sig på egen hand, med precis vad som helst. De två svarta syskonen höll sig mest till varandra, men Kalle var och är en mycket speciell katt.
På den här tiden såg rutinerna lite annorlunda ut. På tisdagarna gjordes helrent i
alla kanin- och marsvinsbås rakt över disk, vare sig det behövdes eller inte. Totalt kaos rådde då!
Här har vi just fått en ny byggnad i fårhagen. Vi var lite ledsna över den, eftersom den tog plats på gräsets bekostnad. Men numera är det sk Nya Påfågelhuset - med öppning ut mot Friflygningsvoljären - en bra tillgång.
2006 skedde den största omvälvningen sedan Djurhusets tid uppe på vinden i stora skolan: en stor tillbyggnad som numera hyser Victoriasalen, Linnésalen, Attenboroughsalen, karantän, förråd och omklädningsrum färdigställdes. Idag känns det otroligt att ytterväggen låg precis bakom vårt kontor och att den enda skolsalen var Labbet.
Det var en jobbig tid, med ständiga pålarbeten, dunkanden och damm. Men även det tog slut så småningom och...
... här anas redan den färdiga Victoriasalen. Den enorma akvarierutan till 23-tonsbassängen ska just sänkas ner med hjälp av jättelika sugkoppar.
Ett livsfarligt arbete, där inget fick gå fel. Men det var ytterst nära att det gjorde det ändå. Rutan styrdes utifrån en kran på skolgården och killarna här inne hade walkie-talkiekommunikation med den föraren. De skulle säga till precis när glaset hamnat rätt. Just i det ögonblicket slutade kommunikationen att fungera!
En av byggarna fick springa gatlopp över alla cementkar (trillade in i ett också!) och hann i absolut sista sekund manuellt stoppa kranföraren. Annars hade det inte blivit roligt för dessa tre killar...
Från hjärtsnörp av det ena slaget till det andra: det är synd att vi inte har tokaygeckos längre. Vackra nattaktiva ödlor, vars läten låter som deras namn: "tokaaaaaaaaaaaaaaay". Jag hörde det bara en gång, man måste nämligen vara där sent på kvällen. Under dagarna satt de orörliga och tysta. Här har hanen just fått en fru. Äggen cementerade honan fast direkt på bergsväggen.
En av våra populäraste kaniner genom tiderna: den blåmantlade franska väduren Gulliver. Precis sån här var han - trivdes som allra bäst när han fick vräka ut sig i någons famn.
Han och Kalle blev godaste vänner dessutom. Nu finns inte Gulliver längre. Men Kalle finns och många, många djur därtill. På de här fem åren har väldigt mycket hänt och det i positiv riktning vad gäller hägn och miljöer, berikning och aktivering.
Och, det allra, allra bästa är att det fortfarande känns lika sprudlande roligt att jobba på Spånga!
Ett nytt moment har tillkommit för eleverna som gör sin interna praktik: handmatning av våra sötvattenstingrockor! Tidigare var det lite besvärligt att få i dem mat utan att cikliderna snodde den. Vi använde bland annat ett långt, långt rör som var mycket svårmanövrerat i den djupa bassängen.
Men det var då och mycket snabbt har båda rockor lärt sig när det vankas mat och glider då blixtsnabbt uppför glaset. Den stora honan är mycket glupsk och fläker sig delvis över kanten!
En räka vankas här och snabbt slukar hon den.
Lite försiktig måste man vara, en rocka kan krossa hårda musselskal, så något finger ska inte följa med in i den glada mån-munnen.
Hannen är ännu bra mycket mindre och det utnyttjar honan - puttar obesvärat ner honom. Men det är bara att locka över honom till en annan del av akvariekanten, så får han sin portion också.
Hanen har en stor hemipenis (det är den tvådelade som som ligger tätt mot stjärtfenan).
