Frostig inledning på 2010

Så här kallt har vi inte haft under så lång tid på väldigt länge. Det har gjort det dagliga jobbet utomhus oändigt mycket besvärligare. Alla vattenbaljor måste hackas loss, tömmas och fyllas med rent vatten flera gånger om dagen, frusna lås måste tinas upp och smörjas, det är besvärligt att ta sig fram med skottkärra i hagarna och så är det allmänt halt och huttrigt!

Men allt är inte svartvitt! Guldfasanen strålar i sina starka färger. Fast han längtar nog hem till Kina just nu...

Personalrummen har renoverats under julen och nu börjar det bli klart.

Här är djurinstruktörernas kontor. I stället för linoleummatta har vi nu klinkers. Det blir fint!

Vårt tillfälliga viste är nere i Kliniken och där går det knappt att ta sig fram längre. Därför får vi göra i ordning foderköket till veterinärbesöket som är på gång. Eleverna sitter och väntar. Det är deras sista dag hos oss och eftersom det var jullov mitt i deras praktik, får de vara med om två stycken veterinärdagar. På gott och ont - det är roligt när Gunnel Andersson kommer och finns alltid nytt att lära, men det är också mycket väntan och den tiden hade vi gärna haft för genomgångar om de djur de just jobbar med.

Det har varit så kallt att nymfkakaduorna - infravärmen till trots - har fått flytta in i Ladan. Vi börjar därnere och Gunnel går igenom dem.

Men det var också det enda därnere för denna gång. Tillbaka in i värmen och den tillfälliga "kliniken". Scheltopusiken Conrad (en kopparödleart som finns i medelhavstrakterna) får emellanåt besvär med sand i sina öron. Hon (jo, då, det är en hon, trots namnet!) var inte så villig att låta sig undersökas idag.

Med luppglasögonen går det lättare med pillgörat som kommer.

En smal sticka att rensa med.

Det ena örat var helt ok, men det andra var svullet och eländigt. Men det brukar gå att komma till rätta med.

Till sin hjälp hade Gunnel idag en veterinär från Sydamerika, tror det var Argentina. Cezar (reservation för hur han stavar sitt namn) håller just på att skaffa svensk veterinärlegitimation och kommer att bli klar framåt sommaren. Här undersöker de Elza, vår stäppvaranhona, som fortfarande är hängig, men på bättringsvägen. Hennes största problem är att hon är på tok för tjock och detta trots att hon äter mycket mindre än de andra två stäppvaranerna.

Lite gymnastik skadar inte! ;o)

Slutligen en koll på skäggagamhanen Torsten. Han har en ömmande fot, men det såg inte farligt ut alls. Undersökningen blev utan anmärkning förutom att hans tänder börjar bli rejält belagda med tandsten. Många reptiler byter tänder ofta, men inte skäggagamer. Eftersom de ändå blir runt 20 år, så hinner tandstenen i värsta fall ställa till stora problem. Så, då får vi väl börja borsta deras tänder, då!

Tack NP2B för tiden hos oss och fortsätt vara här jämt! Nu är vi utan elever två veckor och sedan är det dags att välkomna ND1.

Så kom då vintern till Spånga

Bilderna är klickbara. Använd backpil för att återgå till bloggen. Respektera copyright!


Snön kom även detta år, efter alla regnveckor.

Kallt och vitt, men nymfkakaduorna fryser inte. Två långa inframvärmerör sörjer för den saken.

Hos fåglarna i friflygningen är det däremot bistrare, särskilt som de vill bada hela tiden, snö eller inte. Baljor får ersätta och de är upptagna hela tiden.

"Vad var det nu jag skulle göra? Något var det nog absolut... hm..."

Faverollehönsen har fått spatsera runt fritt i ladan en stor del av dagarna och de var för roliga hur de noga inspekterade alla de andra invånarna, undersökte varje box och blev helt förtjusta i den fantastiska golvbrunnen, där det gurglade djupt...

Eftersom snön gjorde att det inte gick att kratta i hagarna som vanligt, kunde denna grupp ägna sig åt förbättringar. Här har just en stege till faverollerna satts upp. Det är ett par elever som varit hos oss tidigare som gjort den i ämnet anläggningsteknik. Först nu har den fått sin plats.

Den här gruppen ordnade också ett fiffigt skydd mot drag åt grisen Mallan, som är inne i ladan pga hälta. Gummiduk i omlottremsor, fästade i ett trästycke, satte effektivt stopp för draget ut mot rastgården.

Ett foto genom den immiga fönsterraden bakom akvarierna: Malin hade tagit med sig ett par pulkor och här åker de nerför den branta backen bakom skolan. En belöning efter en dag av lite väntan - det var veterinärbesök och sådana dagar blir lite upp- och nervända.

Efter det traditionella minglet i Victoriasalen är det nu jullov - äntligen! Äntligen tycker i alla fall de flesta eleverna, särskilt de som haft många prov nu i slutänden och så även våra elever, som haft det kämpigt med de tidiga morgnarna. Sova.....! Men i övrigt har de haft det allra bäst, tror jag!

Allas vår Kalle får agera jultomte och med honom önskas alla en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR, och VÄLKOMNA TILLBAKA I JANUARI!

Bra jobbat på Spånga

Bilderna är klickbara. Använd backpil för att återgå till bloggen. Respektera copyright!

Ännu en otroligt mörk och regnig vecka har passerat på Spånga. Det går inte en dag utan att det duggar eller spöregnar och det börjar kännas lite tröttsamt.

Vi ska få en ny matta på vårt kontor och har därför inrättat ett tillfälligt viste nere i kliniken. Där huserar också Emil, som inte kommer överens med de andra pionuspapegojorna. Vi är fodervärdar åt Emil och han kommer att flytta till en familj redan under veckan som kommer om de tycker om honom. Det gör de nog - han är väldigt trevlig och brukar vara ute med oss när vi sitter därnere.

En morgon kom en främmande liten kisse och hälsade på. De klotrunda ögonen kommer sig av att hon just fått syn på något så otroligt hemskt som en påfågel! Hon var en riktigt go ung katt men hon verkade lite bortkommen. På halsbandet stod ett telefonnummer som vi ringde. Tyvärr svarade ingen, men vi talade in ett meddelande så att ägarna visste var hon fanns. Vi har inga möjligheter att ta in djur på vift men när sen ägarna så småningom kom,visste de åtminstone ungefär var hon kunde tänkas hålla hus. Hon gjorde alltid så där, sa de dystert, kissens lokalsinne var lika med noll. Hoppas nu att de snabbt fick fatt i sin katt.

Den vädermässigt så mörka veckan lystes dock upp av de fantastiskt duktiga eleverna. Som de jobbade och glada och roliga och underbart trevliga var de ovanpå det. Här får illern rent i sitt hägn.

Mitt under storrengöringarna kom Owe Sandström in med en klass för att visa på typiska beteenden inom etologin. Han knökade in elever överallt - några fick stå fällda som fickknivar däruppe på loftet. Härinne visade han hur en kyckling och hennes ömma moder beter sig när de kommer ifrån varandra - de typiska pipen från kycklingen och inkallningskacklet från hönan är alltid lika spännande att se.

Ute i friflygningsvoljären placerade han faverolletuppen Favve XIII och visade hur en ny art härinne påverkar reviren. Stolt som den tupp Favve är hade han inga som helst problem att hävda sin storhet och både gäss och påfåglar jagades bort.

Det är inte bara i Ladugården eleverna får lida pin - alla avdelningar städas grundligt vareviga dag. Här i Fågelrummet är det nästan klart nu och skogsköldpaddan Gandalf, som fått vara med och ranta runt under tiden, lyfts nu tillbaka in i leguanariet av en av eleverna.

Fast... de lider inte pin så särskilt mycket. De trivs och har roligt och just den här trion får man mota hem närapå med våld på eftermiddagarna. Här har de ägnat ett par timmar efter skoldagens slut att tillverka fodersöksgrenar åt gojorna. De har borrat en massa hål, stoppat in fröer och annat och sen proppat igen varje hål med en kvist - klurigt men otroligt bra för fåglarna. Att först plocka bort kvisten för att sen nå godsaken är något inte alla klarar, åtminstone inte med en gång, men det är just det som är meningen.

Grenarna måste hängas stadigt, så att inga olyckor sker. Längst uppe till höger i bild studerar de tre vasapapegojorna alla förehavanden. Snart kan de börja leta!

En mörk nyhet från veckan är att minigrisen Mallan inte var dräktig trots allt - hon har precis brunstat om. Så... några julkultingar blir det tyvärr inte.

De elever vi har nu är sista halvan av Np2b och de hänger med fram till jul och dessutom några dagar efter jullovet. De kunde gärna ha varit kvar mycket mycket längre. Efter dem är vi elevfria några veckor och sen kommer naturvetarna (inriktning djurvård) på sin praktik. Det ska förstås också bli väldigt roligt.

Sting på Spånga

Bilderna är klickbara. Använd backpil för att återgå till bloggen.

Ett nytt moment har tillkommit för eleverna som gör sin interna praktik: handmatning av våra sötvattenstingrockor! Tidigare var det lite besvärligt att få i dem mat utan att cikliderna snodde den. Vi använde bland annat ett långt, långt rör som var mycket svårmanövrerat i den djupa bassängen.

Men det var då och mycket snabbt har båda rockor lärt sig när det vankas mat och glider då blixtsnabbt uppför glaset. Den stora honan är mycket glupsk och fläker sig delvis över kanten!

En räka vankas här och snabbt slukar hon den.

Lite försiktig måste man vara, en rocka kan krossa hårda musselskal, så något finger ska inte följa med in i den glada mån-munnen.

Hannen är ännu bra mycket mindre och det utnyttjar honan - puttar obesvärat ner honom. Men det är bara att locka över honom till en annan del av akvariekanten, så får han sin portion också.

Hanen har en stor hemipenis (det är den tvådelade som som ligger tätt mot stjärtfenan).

Så här ser honan ut. Så fort maten är slut verkar de förstå det och försvinner snabbt ner mot bottnen igen - dagens höjdpunkt är över!

Lite nostalgi på Spånga

När jag, Hillevi, började på Spånga för ungefär fem år sedan, var lyckan fullkomlig och total! Den stora skolan renoverades just då och eleverna fick använda sig av St Jacoby i Vällingby under tiden. Men Djurhuset/djurparken gick ju inte att flytta, så vårt arbete pågick som vanligt, liksom de djuranknutna lektionerna och den interna praktiken. Så här skrev jag på min egen hemsida då:

"Denna första vecka vid Spånga Gymnasium har varit fantastisk! I två veckor ska jag vara på terrarieavdelningen och sen fortsätta i fågelavdelningen och sen "Ladan" (den lilla ladugården med kaniner, marsvin, illrar, chinchillor, får, getter, grisar, höns och ankor, påfåglar, pärlhöns, guldfasaner, brudänder och och och!)

Jag har lärt mig grundrutinerna i terrarieavdelningen och hur man instruerar gymnasieettorna. I fredags fick jag själv stå för instruktionen och det gick bra. "

Nog märks det att jag sprudlade av glädje!

Då fanns Elliot, glasögonkajmanen som numera bor på Parken Zoo i Eskilstuna, sedan han växt ur sin bassäng. Han låg ofta på sköldpaddornas sandhylla på morgnarna när vi öppnade terrarierummet. Hans efterföljare har flyttat till Hagaparken och vi får se vad som kommer härnäst.

En av de första bilderna jag tog var på de blåtungade skinkarna, i full färd med att sätta i sig av sallad, grönsaker och lite frukt.

"Bilden föreställer våra blåtungade skinkar. Det är en snäll och trevlig ödla med jättestor klarblå tunga som den skräms med. Benen är korta, så korta att den inte lyfter kroppen när den går utan glider som en orm. Att den knappt har en markerad hals förstärker ormintrycket. Skinkarna äter både grönt - gärna med någon söt frukt till - och animaliskt där snäckor är absoluta favoriten. Terrariet ska vara ökenmiljö med en fuktig del där skinken gärna gräver ner sig." Skrev jag då. Just nu har vi bara en skink, men letar efter en partner till den.

Nu väntar vi och hoppas att vår silvriga katt Tisslan ska bli dräktig. Senast vi hade kattungar var för fyra år sedan, då Kalle och hans två syskon helt otippat en morgon låg bredvid sin mamma Eufrat i korgen i köket. Veterinären hade sagt att hon inte var dräktig, bara tjock...

Eufrat finns inte längre och inte heller Tigris, akvariekatten, som hon kallades. Smeknamnet kom sig av att hon gärna låg och solade sig i ett gammalt akvarium, som numera står i Vilthörnan. Hon var Eufrats syster, men rätt så ilsk. Eufrat, däremot var mildheten själv. Den enda "floden" vi har kvar är Nilen, katten som ser ut som om hon svalt en fotboll.

Det var Owe Sandström som namngav Kalle - efter sig själv! Det var ett självklart beslut att behålla Kalle, särskilt som Elvis, den förra hankatten också gått ur tiden. Kalles två svarta syskon hittade goda hem de också. Alla som träffat Kalle vet vilket charmtroll han är och snällare katt finns nog inte.

Kattungarna fick ett eget bås, mysigt inredd med många sovplatser och trasmatta på golvet. Kalle var allra bäst på att roa sig på egen hand, med precis vad som helst. De två svarta syskonen höll sig mest till varandra, men Kalle var och är en mycket speciell katt.

På den här tiden såg rutinerna lite annorlunda ut. På tisdagarna gjordes helrent i alla kanin- och marsvinsbås rakt över disk, vare sig det behövdes eller inte. Totalt kaos rådde då!

Här har vi just fått en ny byggnad i fårhagen. Vi var lite ledsna över den, eftersom den tog plats på gräsets bekostnad. Men numera är det sk Nya Påfågelhuset - med öppning ut mot Friflygningsvoljären - en bra tillgång.

2006 skedde den största omvälvningen sedan Djurhusets tid uppe på vinden i stora skolan: en stor tillbyggnad som numera hyser Victoriasalen, Linnésalen, Attenboroughsalen, karantän, förråd och omklädningsrum färdigställdes. Idag känns det otroligt att ytterväggen låg precis bakom vårt kontor och att den enda skolsalen var Labbet.

Det var en jobbig tid, med ständiga pålarbeten, dunkanden och damm. Men även det tog slut så småningom och...

... här anas redan den färdiga Victoriasalen. Den enorma akvarierutan till 23-tonsbassängen ska just sänkas ner med hjälp av jättelika sugkoppar.

Ett livsfarligt arbete, där inget fick gå fel. Men det var ytterst nära att det gjorde det ändå. Rutan styrdes utifrån en kran på skolgården och killarna här inne hade walkie-talkiekommunikation med den föraren. De skulle säga till precis när glaset hamnat rätt. Just i det ögonblicket slutade kommunikationen att fungera!

En av byggarna fick springa gatlopp över alla cementkar (trillade in i ett också!) och hann i absolut sista sekund manuellt stoppa kranföraren. Annars hade det inte blivit roligt för dessa tre killar...

Från hjärtsnörp av det ena slaget till det andra: det är synd att vi inte har tokaygeckos längre. Vackra nattaktiva ödlor, vars läten låter som deras namn: "tokaaaaaaaaaaaaaaay". Jag hörde det bara en gång, man måste nämligen vara där sent på kvällen. Under dagarna satt de orörliga och tysta. Här har hanen just fått en fru. Äggen cementerade honan fast direkt på bergsväggen.

En av våra populäraste kaniner genom tiderna: den blåmantlade franska väduren Gulliver. Precis sån här var han - trivdes som allra bäst när han fick vräka ut sig i någons famn.

Han och Kalle blev godaste vänner dessutom. Nu finns inte Gulliver längre. Men Kalle finns och många, många djur därtill. På de här fem åren har väldigt mycket hänt och det i positiv riktning vad gäller hägn och miljöer, berikning och aktivering.

Och, det allra, allra bästa är att det fortfarande känns lika sprudlande roligt att jobba på Spånga!