Men... ahhhh, vad är det som pågår? Stackars blåpannade gulvingade amasonpapegojan "Ettan" ser allt annat än glad ut. Men så farligt är det inte. Det är vår veterinär Gunnel Andersson från Djurkliniken Roslagstull som är här på sitt rondbesök. "Ettan" ska könstestas och därför behövs ett blodprov. Provet skickas sen till England, där analysen genomförs. Bästa stället att ta blod från en fågel är här på sidan av halsen, i jugularvenen. Man kan också göra ett enklare test, genom att ta en fjäder från fågeln, men den metoden är lite osäkrare, DNA från andra fåglar kan ha hamnat bland fjädrarna.
Sådär! Snabbt och smidigt var det avklarat och "Ettan" var färdig.
En ny majsormshona ska bo hos oss och här handlar inte blodprovet om könstest, utan det är helt enkelt ett vanligt allmänblodprov, för att kontrollera att djuret är friskt. Provet kan tas, som här, långt bak på kroppens undersida, eller direkt ur hjärtat.
Idag gicks en del av Ladandjuren igenom och här utsätts rexmarsvinet Coke för kontroll.
Katten Tisslan var mindre samarbetsvillig när det var hennes tur, men var helt ok hon också.
Nilen, katten som ser ut som om hon svalt en fotboll, befanns också må bra, förutom att hon blivit ännu tjockare...
En av eleverna visar upp illern Timon, frisk som en nötkärna han också.
När vi var klara i Ladan, hade Nilen tagit sin tillflykt hit, högt uppe på Nymfkakaduavoljären. Det säkra före det osäkra, alla gånger!
Grisarna får en något försenad lunchmat. I kartongerna finns tomater och gurka att böka fram bland en massa halm. Vi gör ofta så, gömmer maten lite, så att de får anstränga sig för att få fram den - ett bra sätt att berika den dagliga tillvaron. Fast idag borde kartongerna nog varit klädda med julklappspapper också... 
... för det var sista dagen för eleverna innan jullovet. I vanlig ordning var det då mingel i Victoriasalen och många var där.
Owe Sandström, Spånga Djurinstitutions grundare, har tillsammans med en av de andra lärarna juldekorerat denna fantastiska lektionssal, med Victoriabassängens vattenfall porlande i bakgrunden och alla exotiska växter som inramning.
Inramad av grönska är även Anna. En glad Anna, som alltid. Men från nyår så ler hon från ett annat ställe än Djurhuset. Då hittar ni henne på Djurkliniken Roslagstull och vi kommer att sakna henne så oändligt mycket hos oss.
En av eleverna häller i lagom varmljummet vatten.
Anna hanterar leguanerna med handduk, både för att skydda sig själv och dem. Vassa tänder, skarpa klor och en piskande lång svans är inte att leka med. Leguanariet finns i Fågelavdelningen. Den lilla regnskogsmiljön härbergerar även de två stora skogssköldpaddorna Greta och Gregoria.
Innan badet vägs de också. Honan finns där i den blå lådan och vägde närmare sex kilo och hade ökat lite.
Här är hanen. Han är vackert blågrön och eleverna får känna på de stora porerna, femoralporerna, som är en av könskillnaderna.
Porerna avger ett sekret och hanen revirmarkerar genom att sekretet avsätts på de grenar han vilar på. Leguaner lever högt uppe bland regnskogens träd i Sydamerika och är fenomenala klättrare. De föredrar platser över vattendrag, för då kan de vid fara snabbt låta sig falla ner i vattnet och i rasande fart simma iväg med hjälp av den långa stjärten. Frambenen trycks då tätt emot kroppen, så att motståndet i vattnet blir minimalt.
Ytterligare en könskillnad: vid kloaken är hanen lite bulligare än honan, eftersom hemipenisen, det tvådelade könsorganet, ligger i fickor där.
Den täta raden av taggar på ryggen tittas igenom. De är inte vassa, utan väldigt böjliga. Vad vi kontrollerar är att inget gammalt öms sitter kvar (reptiler ömsar skinn vartefter de växer). Just vid taggarna och runt tårna kan ömset torka fast och strypa blodtillförseln. Resultatet då blir att taggen (eller tån) kan ramla av.
I pannan, mellan de två ögonen, finns ytterligare ett öga. Det tredje ögat ser ödlan ingenting med, men där registreras skillnader i ljus. I det vilda, där årstider och ljusförhållandena är varierande, påverkas därmed bland annat produktionen av könshormoner
Leguanens kanske farligaste vapen: den stora munnen med de många sylvassa tänderna. Tänderna är små, men leguaner biter mycket hårt. Anna visar munnen genom att försiktigt dra i "haklappen". Denna lapp innehåller brosksträngar och leguanen kan därför fälla ut den ungefär som en solfjäder. En riktigt upphetsad eller arg leguan ser väldigt ståtlig ut, när haklappen är maximalt utfälld.
Trots denna kraftiga käft är leguanen helt växtätande. Blommor, blad och en del frukt ingår i dieten. Protein behöver den också, men även det måste vara av vegetabiliskt ursprung. Förr trodde man att unga leguaner behövde en viss del insekter, men nu vet man att så inte är fallet. Proteiner från djurriket ger istället njurskador hos legunaerna.
En glad Caroline och fascinerad Kickan speglas i Lilla Sydamerikaakvariet. Orsaken är den lilla hög rom, som fjärilsciklidhonan lagt på roten här. Både hanen och honan vaktar nu denna skatt mot alla andra fiskar i akvariet.
Gorm har stort besvär med att öppna den här påsen. Den är fylld med halm och lite gott i och sedan hårt ihopsurrad. Vi måste hela tiden öka svårighetsgraden. I början var en öppen kartong knepig nog, medan det nu krävs avancerade paket, gärna som ask i ask i ask...
Illern Timon får nytt i sin "aktiveringsavdelning". En massa grenar får uppborrade hål, där godis göms. Illrar klänger och klättrar bra, även om de inte kan jämföras med katter. 
Taggmössen är vana och bekymrar sig inte nämnvärt. Snarare är de nyfikna över vad som pågår.
Den färdiga "skogen". Här kommer han att ha att göra ett bra tag, Timon. Fast först hade han ett stort sjå att samla ihop alla de fjädrar som också fanns instuckna här och var. För såna har han ett speciellt gömställe i sovavdelningen och han är väldigt noga med att det ska förbli så. Illrar är hamstrare - de måste vara det, eftersom de har ett mycket snabbt matsmältningssystem och inte klarar av att vara utan mat särskilt länge. Redan efter tre timmar börjar levern att påverkas. Tamillrar får ju sin mat utan mankemang, men hamstringsinstinkten finns kvar. Ger man Timon mat utanför buren, bär han alltid in den och gömmer på sina speciella ställen.
Annat än rutiner och berikningsprojekt hanns med: nymfkakadua- och undulatburen gicks igenom. Meningen var att fåglarna skulle ringmärkas också, men den rätta storleken på ringar var på upphällningen, så det får bli en annan dag. Journalerna kunde i alla fall uppdateras.
De är inte aggressiva, nymfarna, men gillar inte såna här undersökningar... därav handskar!
Vägningsprocedur i handduk... och för det mesta smet de inte.... :o)
Slutligen en liten bild på den söta kaninungen Ronja. Hon har fått flytta till en egen box nu, eftersom mamma Doris blev på tok för tjock av de pellets som den lilla behöver för att växa på sig.
