Fakta om djuren nedan baseras på Borås Djurparks egen fantastiskt fina guidebok, som vi fick några exemplar av.
Vilken dag! Torsdagen den 18 augusti halv åtta på morgonen vacklade fyra busslaster Spångaelever ut framför ingången till Borås Djurpark. Vacklade, skriver jag, för trötta var de... redan klockan två på natten hade resan börjat från Spånga Gymnasium. Numera ingår dessutom 50 minuters obligatorisk rast för busschauffören, vilket förlänger resan ytterligare.
Owe Sandström längst fram i en av bussarna, i full färd att informera eleverna.
En av de trötta... skor snörs på i halvsovande tillstånd.
Efter liten paus och samling i grupper, blir det återigen information av Owe, nu till alla över 200 deltagare samtidigt.
Resan hit är inte ett vanligt djurparksbesök, utan eleverna har arbetsuppgifter i form av hägnstudier och etologistudier, bland annat. Treorna basar över de andra. Det är priviligierat att komma på detta sätt - vi får se insidan av stallarna också, långt innan parken öppnar för övriga besökare. Savanndjuren är fortfarande inomhus och en av girafferna förser sig med barken från högt upphängda grenar.
Notera att höhäcken sitter uppe vid taket och den kommer man åt genom den lilla dörren där i hörnet. De är ju inte direkt kortväxta, baringogirafferna med sina nära 6 meter. Vikten på upp till 1500 kg imponerar rätt mycket den också.
I samma stallar huserade även de afrikanska stäppelefanterna, enormt mycket större än sina asiatiska släktingar. Här talar vi om en matchvikt på 4-7 ton! Att hägn och stallar kräver säkerhetsanordningar utöver det vanliga är därför ganska begripligt. Elefantskötaren här håller på med en av elefanthonornas tänder: varje dag måste de rengöras på henne eftersom gräs och bark har en tendens att fastna och ställa till problem. Daglig tillsyn av detta gör problemet hanterbart.
Varje morgon spolas elefanterna av ordentligt och särskilt då fötterna. Efteråt slängs en massa spån på deras ryggar - precis som de i det vilda själva gör, fast det då är sand och jord. De fem honorna, av vilken en fortfarande är en liten unge, rumlar sen lekfullt runt en stund. Hanen står i ett eget hägn. Även i naturen går handjuren för sig själva. Borås hane har dessutom lärt sig att det är väldigt kul att slänga sten på besökarna - sannerligen en hämnd! - och är därför inte med ute bland de andra på "savannen" heller, utan har ett eget utehägn.
Efter besöket i savannstallet går alla i ett ringlande tåg uppför berget, för att samlas på den högsta punkten. Här ska vi få vara med när de olika savanndjuren släpps ut, flock efter flock. 
Först ut var bläsbockarna. I full karriär spränger de över den 23 000 kvadratmeter stora savannen. Detta till skillnad mot elandenatiloperna, tyvärr ej på bild, som inte bara är störst, utan också de långsammaste av antiloperna, maxfart är 40 km/h. I det vilda försvarar de sig därför mer med flocksammanhållning än genom flykt, vilket är ovanligt för antiloper.
Här har vi en Grants sebra i förgrunden. Denna är en underart till stäppsebran och i det vilda återfinns den på Östafrikas savanner. Som hos alla sebror är ränderna individuella, ingen är den andra exakt lik. Bakom sebran ser vi några av strutsarna, den svarta är hanen, de två andra honor. Med sina jätteögon på närmare 5 cm i diameter med fantastisk syn, kroppsstorlek på 2,5 meter och därutöver en enorm benstyrka som kan utdela dödande sparkar, är detta en fågelart att känna all respekt för. Ett enda av de enorma äggen motsvarar över 20 hönsägg!
De stora kafferbufflarna lever normalt i hjordar på upp till 1000 individer, som i sin tur är indelad i mindre grupper, och de försvarar sig genom sin storlek och sina enorma horn.
Så var det dags för elefanterna att komma ut. I bakgrunden ses girafferna beta från träden. För att tillgodose deras behov av detta, hängs "träd upp i träden", som en av eleverna uttryckte det.Innan elefanterna släpps, får de göra några trick, allt för att aktivera dem - de tycker att det är roligt - och desstom skapar det en väldigt fin kontakt mellan skötarna och djuren.
De är verkligen enorma och väldigt vackra. Därför blir det några extra bilder, tror nog att jag blev lite förtjust i just dessa individer. De har dessutom ett fantastiskt hägn med denna savann, det är skillnad mot hur man höll elefanter förr.
Elefantmodern och hennes unge står vid vattnet. Hon har just fyllt sin snabel och dricker omväxlande som hon...
... svalkar av sin telning.
Så lämnar vi savannen och tittar runt bland en del av de övriga djuren. Överallt är eleverna grupperade och utför sina uppgifter och efterhand börjar också övriga besökare att komma och vandra runt. Dagen blir allt varmare, med en maxtemperatur på 28 grader - högsommarvärme mitt i en annars ganska kall augustivecka. Den vitkindade gibbonapan här svingar sig i sina rep. En hotad art, som normalt lever i regnskogen. Vitkindad gibbon lever i livslånga parförhållanden och får en unge - vid gynnsamma förhållanden - vartannat år. Den lever kvar med föräldrarna tills den blir könsmogen, vid 6-8 års ålder.
En sibirisk tiger har hittat ett "byte". Djurvårdarna anstränger sig stort med att gömma deras köttstycken och gigantiska märgben och denna tiger visade inte upp några av de stressymptom jag ofta noterat på andra ställen. I det vilda har tigerhanen enorma revir på upp till 1000 kvadratkilometer och då förstår man att de inte är lätta att ge en bra miljö i fångenskap. Genbanken av sibirisk tiger är nödvändig om arten ska räddas. Som alltid är det ändå till slut världen och verkligheten och människan i den som kan ändra och återskapa den miljö som alltmer förstörs. Att den sibiriska tigern dessutom i många länder anses ge hälsa och ökad potens, gör den extra hotad.
Hos lejonen var det lite annorlunda. Hanen ligger här visserligen avslappnad och mäktig... men...
... en av honorna vankar oroligt av och an, av och an. Se på de svällande spenarna. Hon har tre veckor gamla ungar.
Innanför väggen här finns de. Två timmar varje dag tas de ifrån henne och får sova själva inne. Detta är ingenting honan uppskattar.
Men söta var de, de tre små. De låg där i en snarkande hög och vaknade till lite då och då och bytte sovställning.
Många av besökarna såg bara ett tomt hägn och missade hörnet där de fanns. Långt in snusade de och det var svårt att få ljuset att räcka till för bilder. När de två timmarna gick mot slutet blev även hanen orolig och en gång slängde han rytande upp alla fyra tassar mot väggen: "öppna nu äntligen, då!"
Så var det till slut dags: tre djurvårdare hämtade varsin liten unge...
... och den sista visades upp lite extra för besökarna... och sen kunde mor och ungar återförenas bortom åskådarna.
Varmt var det som sagt och snart blev det lite mer av hattande fram och runt och dit och hit, kombinerat med långa vilopauser. Skornas sulor kändes brända och som vore de upptryckta i axlarna. Girafferna bekymrade sig föga utan gned halsar mot varandra och betade gräset i hägnkanten mot stigarna där vi stånkade oss fram. Arbetsuppgifterna var avklarade - rapportsammanställningarna blir hemarbete för eleverna och även de hade nu fria timmar att spendera där de ville. De som hade lyckats sova i bussarna ner var lite mer på språng än de som hållits vakna. Dessa låg i högar lite här och var, rätt halvdöda!
Här passerar vi ett hägn med svart sulawesimakak, som hör till familjen markattartade apor. Det var en ganska stor flock med vuxna och ungar i olika åldrar, som for fram bland träd, stenar och rep och verkade ha ganska roligt.
Visenterna var mäktiga: de är de största landjuren i Europa och väger upp till 1000 kg. De är nära släkt med amerikansk bison och har nu under sommaren kort päls. Vintertid är den lång och tät, för att skydda mot snö, is och kyla. Visenten är starkt hotad som art och ett stort samarbete mellan djurparker gör allt för att rädda denna stora bison.
Det allra finaste hägnet hade nog de afrikanska pälssälarna - en hel jättestor sjö hade de! De här öronsälarna (som hör till samma familj som sjölejonen) är den största arten bland pälssälarna.
Precis som sjölejon uppskattar de att lära sig konster och de visar emellanåt upp vad de kan på bryggan därborta.
I mellantiden simmar de och gråsälarna de delar sjö med omkring, dyker och hoppar plötsligt upp i samlad flock, nästan som tumlare.
Den här gynnaren - en gråsäl - njöt av att leka gubben i lådan rätt nära land.
Järvhägnet var också fint! De två därinne verkade trivas och ägnande stor tid att putsa sig och njutningsfullt rulla i grässluttningarna.
Den ljusare av de två smög sig på den andra och och var mycket nöjd med sig själv när den andra överraskades.
De är verkligen enorma och väldigt vackra. Därför blir det några extra bilder, tror nog att jag blev lite förtjust i just dessa individer. De har dessutom ett fantastiskt hägn med denna savann, det är skillnad mot hur man höll elefanter förr.
Elefantmodern och hennes unge står vid vattnet. Hon har just fyllt sin snabel och dricker omväxlande som hon...
... svalkar av sin telning.
Så lämnar vi savannen och tittar runt bland en del av de övriga djuren. Överallt är eleverna grupperade och utför sina uppgifter och efterhand börjar också övriga besökare att komma och vandra runt. Dagen blir allt varmare, med en maxtemperatur på 28 grader - högsommarvärme mitt i en annars ganska kall augustivecka. Den vitkindade gibbonapan här svingar sig i sina rep. En hotad art, som normalt lever i regnskogen. Vitkindad gibbon lever i livslånga parförhållanden och får en unge - vid gynnsamma förhållanden - vartannat år. Den lever kvar med föräldrarna tills den blir könsmogen, vid 6-8 års ålder.
En sibirisk tiger har hittat ett "byte". Djurvårdarna anstränger sig stort med att gömma deras köttstycken och gigantiska märgben och denna tiger visade inte upp några av de stressymptom jag ofta noterat på andra ställen. I det vilda har tigerhanen enorma revir på upp till 1000 kvadratkilometer och då förstår man att de inte är lätta att ge en bra miljö i fångenskap. Genbanken av sibirisk tiger är nödvändig om arten ska räddas. Som alltid är det ändå till slut världen och verkligheten och människan i den som kan ändra och återskapa den miljö som alltmer förstörs. Att den sibiriska tigern dessutom i många länder anses ge hälsa och ökad potens, gör den extra hotad.
Hos lejonen var det lite annorlunda. Hanen ligger här visserligen avslappnad och mäktig... men...
... en av honorna vankar oroligt av och an, av och an. Se på de svällande spenarna. Hon har tre veckor gamla ungar.
Innanför väggen här finns de. Två timmar varje dag tas de ifrån henne och får sova själva inne. Detta är ingenting honan uppskattar.
Många av besökarna såg bara ett tomt hägn och missade hörnet där de fanns. Långt in snusade de och det var svårt att få ljuset att räcka till för bilder. När de två timmarna gick mot slutet blev även hanen orolig och en gång slängde han rytande upp alla fyra tassar mot väggen: "öppna nu äntligen, då!"
Så var det till slut dags: tre djurvårdare hämtade varsin liten unge...
... och den sista visades upp lite extra för besökarna... och sen kunde mor och ungar återförenas bortom åskådarna.
Varmt var det som sagt och snart blev det lite mer av hattande fram och runt och dit och hit, kombinerat med långa vilopauser. Skornas sulor kändes brända och som vore de upptryckta i axlarna. Girafferna bekymrade sig föga utan gned halsar mot varandra och betade gräset i hägnkanten mot stigarna där vi stånkade oss fram. Arbetsuppgifterna var avklarade - rapportsammanställningarna blir hemarbete för eleverna och även de hade nu fria timmar att spendera där de ville. De som hade lyckats sova i bussarna ner var lite mer på språng än de som hållits vakna. Dessa låg i högar lite här och var, rätt halvdöda!
Här passerar vi ett hägn med svart sulawesimakak, som hör till familjen markattartade apor. Det var en ganska stor flock med vuxna och ungar i olika åldrar, som for fram bland träd, stenar och rep och verkade ha ganska roligt.
Visenterna var mäktiga: de är de största landjuren i Europa och väger upp till 1000 kg. De är nära släkt med amerikansk bison och har nu under sommaren kort päls. Vintertid är den lång och tät, för att skydda mot snö, is och kyla. Visenten är starkt hotad som art och ett stort samarbete mellan djurparker gör allt för att rädda denna stora bison.
Det allra finaste hägnet hade nog de afrikanska pälssälarna - en hel jättestor sjö hade de! De här öronsälarna (som hör till samma familj som sjölejonen) är den största arten bland pälssälarna.
Precis som sjölejon uppskattar de att lära sig konster och de visar emellanåt upp vad de kan på bryggan därborta.
I mellantiden simmar de och gråsälarna de delar sjö med omkring, dyker och hoppar plötsligt upp i samlad flock, nästan som tumlare.
Den här gynnaren - en gråsäl - njöt av att leka gubben i lådan rätt nära land.
Järvhägnet var också fint! De två därinne verkade trivas och ägnande stor tid att putsa sig och njutningsfullt rulla i grässluttningarna.
Den ljusare av de två smög sig på den andra och och var mycket nöjd med sig själv när den andra överraskades.
Bongoantilopen med sin vackra röda färg och fina randning är det första däggdjur man möter på väg in och sålunda även på väg ut och får därför avsluta kavalkaden från Borås Djurpark.
En massa andra djur finns där också, detta var bara en bråkdel. Noshörningar, orangutanger, gorillor, schimpanser, älg, ren, björn, lo, tvättbjörn, mängder av olika fåglar mm mm finns på Borås Djurpark, liksom även en stor samling svenska lantrasdjur, men en enda dag räcker inte för att hinna se allt. Parken har något som kallas för lejonkort, med vilket man kommer in hela året och det skulle nog behövas för att hinna med allt.
Sen återstod bara att fylla upp de fyra bussarna med nu mycket utmattade elever och därefter anträda den många timmar långa återfärden. En fantastisk utflykt var det och trots tröttheten i nuet kommer den att vara en viktig och givande del av det nya läsåret - mycket att lära av, anknyta till och jobba kring. Inte minst kommer många av eleverna göra praktik just här.
Vi på Spånga Gymnasium vill tacka för allt arbete personalen på Borås Djurpark lagt ner för att göra vårt besök så lyckat - TUSEN TACK!
