Det är dags för leguanerna att få bada. Her(r)mex och hans fru Frumex ;o) ska få plaska runt i den jättelika badbaljan en stund.
En av eleverna häller i lagom varmljummet vatten.
Anna hanterar leguanerna med handduk, både för att skydda sig själv och dem. Vassa tänder, skarpa klor och en piskande lång svans är inte att leka med. Leguanariet finns i Fågelavdelningen. Den lilla regnskogsmiljön härbergerar även de två stora skogssköldpaddorna Greta och Gregoria.
Innan badet vägs de också. Honan finns där i den blå lådan och vägde närmare sex kilo och hade ökat lite.
Här är hanen. Han är vackert blågrön och eleverna får känna på de stora porerna, femoralporerna, som är en av könskillnaderna.
Porerna avger ett sekret och hanen revirmarkerar genom att sekretet avsätts på de grenar han vilar på. Leguaner lever högt uppe bland regnskogens träd i Sydamerika och är fenomenala klättrare. De föredrar platser över vattendrag, för då kan de vid fara snabbt låta sig falla ner i vattnet och i rasande fart simma iväg med hjälp av den långa stjärten. Frambenen trycks då tätt emot kroppen, så att motståndet i vattnet blir minimalt.
Ytterligare en könskillnad: vid kloaken är hanen lite bulligare än honan, eftersom hemipenisen, det tvådelade könsorganet, ligger i fickor där.
Den täta raden av taggar på ryggen tittas igenom. De är inte vassa, utan väldigt böjliga. Vad vi kontrollerar är att inget gammalt öms sitter kvar (reptiler ömsar skinn vartefter de växer). Just vid taggarna och runt tårna kan ömset torka fast och strypa blodtillförseln. Resultatet då blir att taggen (eller tån) kan ramla av.
I pannan, mellan de två ögonen, finns ytterligare ett öga. Det tredje ögat ser ödlan ingenting med, men där registreras skillnader i ljus. I det vilda, där årstider och ljusförhållandena är varierande, påverkas därmed bland annat produktionen av könshormoner
Leguanens kanske farligaste vapen: den stora munnen med de många sylvassa tänderna. Tänderna är små, men leguaner biter mycket hårt. Anna visar munnen genom att försiktigt dra i "haklappen". Denna lapp innehåller brosksträngar och leguanen kan därför fälla ut den ungefär som en solfjäder. En riktigt upphetsad eller arg leguan ser väldigt ståtlig ut, när haklappen är maximalt utfälld.
Trots denna kraftiga käft är leguanen helt växtätande. Blommor, blad och en del frukt ingår i dieten. Protein behöver den också, men även det måste vara av vegetabiliskt ursprung. Förr trodde man att unga leguaner behövde en viss del insekter, men nu vet man att så inte är fallet. Proteiner från djurriket ger istället njurskador hos legunaerna.
En glad Caroline och fascinerad Kickan speglas i Lilla Sydamerikaakvariet. Orsaken är den lilla hög rom, som fjärilsciklidhonan lagt på roten här. Både hanen och honan vaktar nu denna skatt mot alla andra fiskar i akvariet.
Så roligt om det skulle kläckas yngel!
HA EN FIN LUCIA OCH TREDJE ADVENT 
