Alla, nästan, går runt och är förkylda på ett eller annat sätt nu. Februari är en sådan månad, en nysningarnas transportsträcka till våren. Man skulle helst vilja bädda ner sig mjukt och varmt så som Tisslan och de andra två katterna Nilen och Kalle är experter på. Här har vår silverkatt hittat den för stunden tomma äppelkorgen. Mjukt och skönt och ändå är hon i händelsernas centrum. Andra favoritplatser är under värmelamporna som finns på flera ställen, bland annat över taggmössens terrarium. Värpredena är också platser där det rätt vad det är sticker ut en yrvaket kattansikte...
Varmt är det visserligen hos daggeckon i terrarierummet, men så värst bekvämt ser det inte ut att vara!
Skäggagamen Torsten är inte det minsta förkyld, däremot lite upprörd. Det syns på hans kolsvarta hals. Orsaken är att han just nu intensivt uppvaktar sina två honor. Huden under hakan mörknar, han knycker häftigt med huvudet upp och ner och visar på alla sätt att han är störst och vackrast av alla skäggagamer.
Den här pilgiftsgrodan ser lite arg ut där han sitter i en låda med "syrsbebisar", som vi säger. Småsyrsorna är dagens matalternativ till bananflugor.
Vi har bönsyrsor igen. Först var de två härinne, men de försökte äta upp varandra... så den ena av dem flyttades till Sydamerikaakvariet. Den här ser man lätt, den i Sydamerika är svårare att hitta eftersom hibiscusen som frodas där överensstämmer väldigt väl i färg och form med syrsan själv. Bönsyrsor är mycket rovlystna och maten består av bland annat svarta syrsor, nästan lika stora som dem själva. I taket hänger bönsyrsekokonger. När en sån öppnas kommer det ut hundratals små nya bönsyrsor.**********************************************************************
Dags för en liten återblick igen från tiden före Djurhusbloggen. Denna episod är från 2006.
Ett rörande ögonblick. Det är nog det bästa jag fått se under tiden på Spånga. Den här nya ettan, Ted, känner albakakaduan Selma mycket väl. I flera år, innan hon kom till Spånga, bodde hon på Arken Zoo i Borås, där Ted jobbade. Hon var en vänlig, tillgänglig fågel som hela dagarna satt lös i affären och alla som ville kunde gå fram och prata med henne. En kort period innan Spånga tillbringade hon på ett annat ställe och råkade där ut för något som har fått henne att bli aggressiv mot killar/män. Även på Spånga har det inte gått att ha henne ihop med killarna i elevgrupperna - obönhörligt har hon satt näbben i varenda en, om än (oftast!) inte så förfärligt hårt.
Men Ted var ju från tiden innan och det kommer hon också ihåg! Hon kände definitivt igen honom och lyssnade på hans röst och lydde hans kommandon. Det är inte första gången Selma krupit in under hans tröja.
"Tittut! Här kommer jag!"
Glatt gurglande har Selma krupit genom tunneln.
Att de är vänner de här två, är inte att ta miste på. "Mamma" eller "Nanna" har vi trott att Selma säger. Ted menar att hon säger "lalla" och hon att det kommer genom att hon härmat ett barn som sjungit just "lallaala". Nå det spelar ju mindre roll vad hon säger - hon är så rolig när hon håller på.
Ted visslar och Selma dansar. Ett mycket fin stund och en upplevelse att få bevittna. Inte minst hur Selma visade att en kakadua inte glömmer bort den hon känt som sin vän en gång. Selma har numera flyttat och fått en albakakaduapartner, men hon är en fågel man aldrig glömmer och särskilt inte scenen ovan.
